Samlade texter

Den marknadsstyrda kulturskolan

Visste ni att det är en våt dröm hos våra riksdagspolitiker att trängas ihop med kungen och att se det stora TV-sända taptot den 6:e juni? Arméns musikkårs avslutning på kvällen är en fin musikupplevelse. Just vid detta tapto är det få som tycker att kulturskolans instrumentundervisning ska läggas ner. Vill man hellre sätta på en förinspelad version av trumtaptot? Nej, faktiskt inte.
Men de andra 364 dagarna är större delen av ledamöterna för en marknadsstyrd kulturpolitik (d.v s, ingen politik fast med skattepengar?).
Få är de politiker som har kunskap om den infrastruktur som ligger bakom exempelvis brassextettens musikinslag vid riksdagens öppnande.
Få är de som inser att läraravtalet med dess ferieanställning säkert har varit avgörande för att någon alls kan tänka sig att bli instrumentpedagog i t. ex slagverk eller blås på en kulturskola. Få vet att Arméns musikkår, liksom det professionella musiklivet i övrigt, delvis är uppbyggd av (och med!) kulturskolepedagoger och att kulturskolan dessutom utbildar en publik som föredrar olika genrer inom musik, dans, bild, teater och inte enbart styrs av t. ex marknadens musikmonopolism.

Det kan väl inte vara så svårt att avla fram en riktigt duktig piccola- eller trumpetmusiker eller att utbilda en publik som tycker det är lite kul med att hålla traditioner levande? Eller?
Numera kan man ju inte lita på att den rikare överklassen går till Berwaldhallen, de håller på med lite andra grejer än att spela och lyssna till instrument, har så många andra leksaker. Därför är våra elever en viktig kraft för att Sverige ska ha ett brett kulturlandskap.

Men samtidigt som politiken önskar att det ska finnas publik och fungerande svenska orkestrar, t.ex. nämnda Arméns musikkår, ges helt andra uppdrag till instrumentpedagogerna ute i kommunerna.
    Hur borgar politiker för jättehög utbildningskvalitet och bredd när politiker sparar in på pedagogtjänster och vurmar för en marknadsanpassad kulturskola? Vad händer med kulturens underbyggande infrastrukturer när politiker gör instrumentläraryrket oattraktivt?

Om vi tar bort instrumentläraryrket, med dess smala kulturpolitiksatsningar, kommer såklart våra orkestrar besättas av andra nationaliteter. Politikerna och andra svenskar får se och lyssna på fantastiskt duktiga utländska musiker som spelar på 6:e juni. Det finns otroligt bra kinesiska musiker, så det saknas inte kompetens i världen. Så funkar det om marknad styr Sveriges kulturpolitik.

Sverige är ett litet land, marknaden är liten. Därför bestämde man sig en gång för modig kulturpolitik, man önskade att några skulle våga satsa, nörda in i den där enorma mängden övningstimmar. Men med feg kulturpolitik försvinner arbetstillfällen och därmed modet att gneta på i övningsrummen. Kvar finns bara Laila-Baggeland att leka i. Kan bli lite enformigt till slut. Och det var ju just det kulturpolitiken ville råda bot på.


En del instrumentlärare och musiker skaffar sig ytterligare yrken för att försörja sig. Det är heller inget som signalerar att det är värt att satsa på specialistyrken.

Det måste helt enkelt vara något värt att utbilda sig till deltidskvällsarbete som påverkar ens framtida familjeliv med dagishämtningar eller tjafs med banker när det är dags att försöka få bostadslån (Puh! tänker 40-åringen när den vid sidan av frilansandet äntligen fått en 40 % kulturskollärartjänst i Stockholms-området).

Nedmonteringen kallas märkligt nog oftast ”satsning”. När kulturskolor ska förändras så att inte bara övre medelklass får kultur så bör man känna till vem som ska göra jobbet. Anställdes någon ny för att göra klassprojekt med blåsinstrument? Nej, vi trycker in det i befintlig personals uppgifter och kallar det satsning. En äkta och vällovlig satsning skulle vara att tillföra nya resurser för denna prova-på-verksamhet samt att möjliggöra för svagare grupper att gå i kulturskola. Där har ju politiken jobbat i motsatt riktning genom att slänga ut kulturskolan från grundskolans lokaler och tidsram samt genom att höja terminsavgifterna.

Jag undrar så mycket över vem som egentligen ligger bakom trenden att förändra Sveriges instrumentundervisning till det sämre. Är avsändaren politiken eller lobbyister? Förstår politikerna skillnaden?

Parallellt med ovanstående förändringsarbete (“satsningen”) får vi kulturskollärare höra från högskolor, verksamma musiker och dirigenter att vi är dåliga pedagoger som inte lägger den absolut bästa grunden för de som, kanske – man kan i alla fall hoppas – väljer att våga bli musiker.
     På mejltrådar får vi läsa om att vi kulturskolelärare spelar för dåligt och är dåliga förebilder (vilket inte är sant). Vem hinner försvara sig mot okunniga politiker, taskiga musikerkollegor, privata popmusikskolor (som förtalar blockflöjt) och bildningsföraktande chefer? Den som har tid (= inte vi). Vi ser inga riddare komma till försvar heller.

Till kritiker av vår kompetens:
Nästan varje studiedag i mitt arbetsliv har jag upplevt att jag borde göra om mig. Re-maken kläs i ord som ”Fatta utmaningen!”, ”Våga prova nytt!”.
I motsats står det som eleverna, jag och våra kritiker, tyckt varit bra: fördjupning samt riktigt nyskapande.
Kompetensutveckling på mitt eget instrument är inget som längre hör till tjänsten. Jag ansågs väl vara fix och färdig år 1995. I den mån någon utveckling förväntas ske rör det knappast det musikaliska eller pedagogiska området. Utvecklingssamtal handlar inte om musik eller musikpedagogik men vi inom kulturskolan är riktiga fenor på att rabbla kommunslogans. 

Till chefer:
Vi får höra att vi inte ska/får reagera negativt på re-maken.

”Ta inte detta som ett hot. Men Kulturskolan är stadd i förändring. Så ni vet”.
Så vi ombeds bli annorlunda för att ni önskar en annan sorts pedagog.
Vi ska göra oss anställningsbara, vi ska vara fritidspedagoger, hitta på något kulturellt, vad som helst, vi ska ge till barnen det barnen vill ha, marknadsanpassas, ta lite piano också, vi ska arbeta kvällar och helger, ta lite klassprojekt också, vi ska undervisa begåvade elever på absolut högsta nivå, vi ska göra spelprov när vi söker nytt arbete – då ska det vara på absolut högsta nivå – vi ska bredda, vi ska spela udda instrument, vi ska åka runt i egen bil i en stor kommun utan att få P-tillstånd vid kulturskolan trots att vi uppmanas att just nå ut överallt.
     Hur ska dessa omöjliga krav inte uppfattas som hot? Man beskrivs som formalist eller räddhågsen när man ifrågasätter. Bara för att man blir förbannad och har djup kunskap och erfarenhet inom yrket.

Man vill att vi ska tycka att det är bra att bli av med ferieanställning, få sämre tidsvillkor, delade turer, högre elevkvot, få färre kollegor osv.
Självklart är det mitt val om jag stannar under de premisser som presenteras. Men, hallå facket. Som jag betalat avgift till i 25 bast. Var är ni?

Jag kan nog tänka mig att med tiden komma med mot-hot, att svänga en känga när man är så bra som jag är. För jag är ju den där superkompetenta personen som får barn att vilja spela och lära sig det och sprida livslust i denna jämmerdal. Förlåt!
Har bara 4 fel (nåja…):

1. Jag spelar fel instrument. 2. Jag spelar fel musiksort. Det 3:e felet är att jag är kvinna och det 4:e är att jag är för gammal för att verka hipp.
     De 2 första felen är inga fel. Flöjt är rätt och min egen bredd innefattar 1000 år: musik från 1000-talet till idag inom fler genrer än marknadskulturpolitikern ens visste fanns. Jag är en modern blåslärare som använder musikprogram, jag spelar piano, trummor och en massa blåsinstrument på habil nivå samt plankar och arrangerar. Beat it!
     Nr 3 och 4 på fellistan har med samhällets patriarkat-styrning att göra. 53-åriga (flöjt)tanter som börjar få mustasch får alltid brännas på bål, hånas av den yngre och äldre hanmakten. Ja, ja. Kom med något nytt. Säga upp mig och lämna plats? Det kommer, det kommer…

På min senaste studiedag, nyss, diskuterade vi barnkonventionen. Barns medbestämmande, inflytande och delaktighet. Bra, tänker man. Men läs vidare.
    Självklart ska vi lärare kunna de lagar som styr verksamheterna (även skollagen). Men faktumet att svenska kulturskolan redan bottnar i konventionen glöms bort. Progressiva politiker i vårt land har tidigt utgått från barns perspektiv.
Kommunala kulturskolor har funnits för att ge plats åt den utbildning som marknaden inte erbjuder. Luckras den gränsen upp urvattnas kulturskoleidén, och jag tror att man ser en dyster utveckling för utbildningsformen.

Kulturskolan finns till för ”kunden”, säger man. Men ”kund” är ju inte bara den som går på kulturskolans kurser (inte bara barn och deras vårdnadshavare, alltså) utan utgår från en önskan från hela samhället att kulturutbilda barn. ”Kunden” är alltså även äldre generationers medborgare. Även den som inte har egna barn.

Därför blir det märkligt när barnkonventionen används på vår studiedagsdiskussion som ett försvar för att den rätt så ofta generationsrasistiska marknaden ska styra kursutbudet.
Kommuner ska inte konkurrera med den fria marknaden. Det kan jämföras med att kommunen öppnar en egen mataffär bredvid ICA. Diskussionen vinglar betänkligt om vi inte har koll på det.

    Syftet med att följa barnkonventionen ska inte användas som skäl att säga att barnen i samhället alltid har störst rätt och kunskap när det gäller styret av hela samhällets kulturpolitik. Även om också barnens perspektiv ska tas i beaktande i de politiska besluten. Vuxna har ett ansvar att hjälpa barnen att tillvarata deras intressen och skydda mot exploatering. Det är att beakta barnperspektiv.

Vi har märkt att chefer blir marknadsmarionetter som inte står upp för oss. De har väldigt svårt att kommunicera bildningstankar för korttidsvalda politiker.
Vad händer då när politiker, i all välmening, vill att kulturskolor ska sluta vara bildningscentrum och istället blir kundstyrd fritidsaktivitet? När en låg skattesats är viktigare än att behålla hög kompetens?

Visst, man förstår problemet. Politiken vill se att fler unga får vettiga kulturfritidsaktiviteter och spanar efter någon som ska göra jobbet. Vem? Såklart (det hörs ju på namnet): kulturskolan. Och, a-ha! Vi har ju redan en kommunanställd fiollärare – utbränd bara vart 5:e år – hon ska göra musikfritids! Också! Samt ha 45 enskilda elever och 3 orkestrar och öva 3 timmar per dag (så att hon inte blir mobbad av de som är i musikhögskolesvängen). Vad korkad hon var som skaffade egna barn, bara.

Obs! Dessa kortkurser bekostas såklart av ex. kulturråd eller arvsfond. Inte av en högre kommunal skatt (vill inte oroa någon att tro att lärare får tillsvidareanställning på heltid, bara sådär).

Varför är det bra att kompetens tas från den redan snålt tilltagna fiollärarpotten? Min teori är att, eftersom det är många fler kvinnor som numera är kulturskolelärare och kulturutbildare, så blir det så mycket lättare att förringa och utnyttja arbetskraften.
    Kvinnor är dåliga på att säga ifrån, helt enkelt. Har dåligt självförtroende, kanske? Kan det verkligen ha att göra med genus? Ja, jag börjar tro det. Tidens politiker tycker inte alls att de klampar i genusklaveret när de uttrycker att flöjt är töntigt men att en hårdrocksfarbror som juckar mot sin elgitarr inte är något som helst problem.
    Sådana klavertramp signalerar faktiskt att medelklassflickors val av kultur betyder minst fastän de blir kulturbärande tantkoftor en dag. Jodå, tvärflöjt är mycket mindre värt än elgitarr. Det vill säga, om vi utgår från att det bästa som erbjuds är det som den manligt styrda marknaden väljer.
    Vad händer när tjejerna äntligen slutar välja flöjt och spelar bättre elgitarr än killar? Jo, då kommer elgitarr bli töntigt, det kan jag garantera. Förresten, det händer redan.

Slutligen:
Varför skapas inte fler arbetstillfällen? Varför ska färre lärare göra mer och mer?Varför samarbetar inte kulturskolechefer med de konstnärliga högskolorna och erbjuder konstnärliga studenter feriearbeten eller praktiktjänster?

Varför händer ingenting fastän kulturskolan har egen lobby, Kulturskoleråd och Kulturskolecentrum? Eller. Är de kanske inte kulturskolornas lobby, bara marknadsmarionetter?

Borde man inte lägga ner kulturskolan rakt av, trots att den historiskt är en av de bästa barnkultursatsningar som gjorts? Jag själv skulle må bättre om man var helt ärlig i den marknadsstyrda tid vi lever i istället för att vifta med barnkonventionen.


Och då, kanske, kanske, skulle man upptäcka hur tomt båset var utan någon ko.

Till Sveriges riksdagsledamöter:
Sätt upp ett PA på Borggården kl. 20 den 6:e juni och låt gitarrfarbror gnugga könsdelarna mot sitt instrument. Just do it!

 

Catharina Hedrenius 29 september 2022

P.S. Du som i ovanstående läser in att jag nedvärderar elgitarrer eller klassprojekt: läs om!